Mjölksyra

Den gode Andreas Hellsing skrev på sin statusuppdatering att "Det är svårt att beskriva en puderdag som denna". Ja, det är bara att hålla med. Att få öka i helt orört puder i öppen terräng är olikt all annan skidåkning. Det är stunder som dessa som elva tusen för ett liftkort känns helt överkomligt och terrorn i liften när svetten blir kall går att förbise. Whistler har visat upp sig från sin allra bästa sida idag och jag är hemskt tacksam. Sista veckan i Whistler. Tidigt i säng med sällskap av första säsongen av "The Wire" för imorgon återigen erövra Whistler mountain.

Hej ba

Hej hej hallå dagboken,
Whistler äger. Så är det. Och om två veckor åker jag härifrån. Ingen överraskning men min kompis Emily visade sig vara bisexuell och dejtar den tjejen som jag spanat in på bussen och undrat huruvida personen i fråga var tjej eller kille. Androgyn tjej. Mina fötter är en besvikelse, vänstra foten går knappt att stödja på, lila och frostskadad och oduglig. Så jag går omkring i löparskor och Emily skrattar rått åt mig och tycker att jag ser ut som en pensionär. Helt okej, livet rockar även i löparskor. Emil är i Litauen men snart ska han uppgradera med en flgight till Rio. Sov gott.

Frostbit

Igår förfrös jag tårna, men det förstod jag tyvärr inte innan det redan var för sent. Så jag hoppar rätt in i duschen efter en jävulskt kall dag i backen. Tårna gör ont såklart, så där som dom gör när man går från kallt till varmt. Det var först senare som jag såg att dom hade blivit mörklila. Efter en smärtsam dag på jobbet och en natt utan mycket sömn börjar jag nu bli lite nipprig. Så nu staplar jag omkring hemmavid och missar en fin dags åkning för något så mesigt som förfrusna stortår. Sanna hade åtminstone vett att bryta knät men jag tror skibum-poängen för förfrusna tår är rätt låga. Men ont gör det ta mig tusan.

Hej Anna,

Alldeles strax går jag ut i solen och sträcker ut armarna, andas in en massa gul energi fylld av livskraft och andas sedan ut det som tynger mitt sinne. Av den anledningen allena avgudar jag dig, att du så självklart säger en sådan sak och förstår att det funkar. Jag känner ingen som är så hopplöst förälskad i livet och samtidigt så känslig för dess törnar. Komplex men öppen som en bok som Emil valde att uttrycka det. Vi gillar ju båda att åka bergochdalbana, förhoppningsvis kan vi någon gång ta en tur tillsammans. Som vanligt längtar jag efter dig. Vi la på luren på Skype och jag känner mig sådär varm med en liten gråtklump i halsen som man kan få när man är glad. Puss!

We don´t need you for lunch

Idag blev jag hemskickad från jobbet med svansen mellan benen. Jag hade nämligen kommit en timme försent och när jag väl var på plats hade chefen hunnit ringa in någon annan redan så jag fick vända i dörren. Förra veckan kom jag sex timmar för tidigt till jobbet, det tyckte chefen var att föredra. Skamsen och väldigt fattig har jag känt mig idag. Mitt visakort försvann nämligen förra veckan så jag har fått leva på dricksen ett tag, och det säger ju sig självt att får man inte jobba så blire liksom ingen drille heller. Att behöva tacka nej till att gå ut och äta är vanligtvis inte min visa men nu håller jag hårt i kosingen.

I övrigt: highlife! Solen fortsätter att skina på Whistler. Ny snö har kommit. Igår åt vi riktigt onyttig frukost ute och några av oss unnade på med crepes efter en fantastisk dag på Blackcomb. Amerikanska college-kids har någon typ av lov så hela byn är totalt invaderad av minimala kjolar, kanonfylla och skräniga killar. Min unge, oskuldsfulla och oförstörda vän Erik vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Livet är helt enkelt för bra för att vara sant när man på sin första resa på egen hand efter några ynka dagar lyckas dra hem en mycket vacker rödhårig amerikanska till sin hot tub centralt belägen.

Uppåt

Solen har kommit till Whistler efter att ha hållit sig undan under nästan tre veckors tid. Så nu passar vi på att suga åt oss så mycket D-vitamin det bara går och drar lite extra på smilbanden. Sådär som man gör när solen kommer efter regnet. Och energi får man. Så pass mycket att man ger sig ut på livsfarliga små vandringar uppåt med skidorna på axeln. Det var Alex som tyckte att det var hög tid för mig att börja jobba på min "beach body" om jag ska vara i någorlunda gott skick inför Rio. Tyvärr är det redan en aningen för sent för det. Men hajkade gjorde vi, en liten sådär mesig femtonminuters hajk upp på toppen på Blackcomb. Och solen sken och utsikten var värd att döda för. Vi var stolta och svettiga och exalterade över livet. Så gjorde vi tre stora svängar nedför så var den vandringen tillintetgjord.

She's heavy and cost me money

Jag älskar Whistler. Att springa till bussen efter fyra kannor öl och hockey och upptäcka att ingen står i kö, skynda sig in bara för att höra busschauffören utbrista "We were waiting for you" på sin brutna indiska engelska. För att sedan hoppa av bussen och kommentera killen som också hoppas av att "ey, you got a new board!", varpå hans respons är "Yeah, I love her, she's just like a women; she's heavy and she cost me a lot of money, I bought us a bottle of wine that we're gonna share tonight". Så jag ler. Stort och konstigt och gör vad jag brukar göra när jag känner att jag lever i nuet och uppskattar min omgivning. Kissar utomhus.